tisdag 11 januari 2011
söndag 9 januari 2011
En hare på besök i Colombia
Två, är antalet ögonblick som jag blivit rädd på den här resan, slår man ut det på antalet dagar vi varit iväg kan man med rätta kalla mig harig.
Första gången var när Erik ser något stort svart springa över golvet på vårt rum. Jag tror han överdriver, men när jag själv ser samma sak(och redan fått för mig att det är en spindel vi pratar om), då blir jag rädd. För den är stor, och jag tänker att det MÅSTE vara en gigantisk, hårig spindel. Och då kommer paniken. Jag inbillar mig att spindeln kommer hoppa på mig, och äta upp oss båda två.
Men, det var ingen spindel. Det var en oskyldig liten mus, nog så äcklig, men trots allt väldigt harmlös.
Den andra incidenten inträffade idag. Vi skulle byta hostel, eftersom de bara hade 10-bäddars rum kvar inatt. Så vi kollar på internet, hittar ett hostel, ser att de har rum lediga, tar en taxi dit.
Vi åker och åker, längre och längre bort från stan. Vi kör in i ett område som redan då kändes otryggt. Taxin stannar utanför ett ställe med höga staket runtom, och en larmad dörr. När vi hoppat ur taxin och fått våra grejor säger taxchauffören, med en ganska stressad röst, att vi måste skynda oss in för detta är inget tryggt område för vita.
Vi tog en taxi tillbaka till stan och är nu sambos med 8 andra personer. Så det kan gå :)
//Maria
Första gången var när Erik ser något stort svart springa över golvet på vårt rum. Jag tror han överdriver, men när jag själv ser samma sak(och redan fått för mig att det är en spindel vi pratar om), då blir jag rädd. För den är stor, och jag tänker att det MÅSTE vara en gigantisk, hårig spindel. Och då kommer paniken. Jag inbillar mig att spindeln kommer hoppa på mig, och äta upp oss båda två.
Men, det var ingen spindel. Det var en oskyldig liten mus, nog så äcklig, men trots allt väldigt harmlös.
Den andra incidenten inträffade idag. Vi skulle byta hostel, eftersom de bara hade 10-bäddars rum kvar inatt. Så vi kollar på internet, hittar ett hostel, ser att de har rum lediga, tar en taxi dit.
Vi åker och åker, längre och längre bort från stan. Vi kör in i ett område som redan då kändes otryggt. Taxin stannar utanför ett ställe med höga staket runtom, och en larmad dörr. När vi hoppat ur taxin och fått våra grejor säger taxchauffören, med en ganska stressad röst, att vi måste skynda oss in för detta är inget tryggt område för vita.
Vi tog en taxi tillbaka till stan och är nu sambos med 8 andra personer. Så det kan gå :)
//Maria
fredag 7 januari 2011
Santa Marta
Bussresa från Cartagena mot Santa Marta
Folktomt på stranden
Kaffe....
Erik har siesta på takterassen
Likaså Maria....
Poolen på hostel La Brisa Loca
Vårt rum, vänner av ordning
Manana, manana....
Two sides of a story
Just nu ligger jag på vårt rum. Mitt och Eriks, och 4 killar från Sydney. De sover, jag och Erik har varit uppe sen halv 7. Jag är sjuk, så sjuk. Än så länge är AC:n på så då passar det bra att ligga här inne och slappa.
Förut satt vi på ett torg här utanför och åt frukost på en bänk. Allt är så vackert här, vackert på ett annorlunda sätt. Det är smutsigt, men alla färger och underbara människor gör Colombia till den vackraste platsen jag varit på. Men bakom detta vackra och trevliga gömmer sig tragik, trasiga människor och en otrolig fattigdom. Det är inget man måste se om man inte tittar noga. För de platser vi hittills varit på skyddas av en otroligt stor mängd poliser, de står i varenda gatuhörn. Dels som skydd, men också för att sopa undan spåren av den fattigdom och desperation som finns i varenda hörn, på varenda gata, på varje torg.
Detta blev tydligt imorse, det ligger en liten kille i ett hörn av torget vi sitter på, han kanske var 7 år. Han var så otroligt mager och utmärglad. Han sover. På gatan.
Jag tänker att jag borde göra något, borde, det där ordet som så många gånger finns i ens huvud. Det ligger en kyrka på torget, en nunna går förbi pojken utan att ens blinka. Det kommer två poliser gående, jag tänker att de borde göra något. Det gör de. De sparkar på pojken och ber han försvinna. Jag brister ut i gråt. Erik ger pojken pengar och han springer iväg.
Då inser jag, att vad som än händer i mitt liv. Kan ingenting bli värre eller mer tragiskt än den där lilla pojkens öde.
Förut satt vi på ett torg här utanför och åt frukost på en bänk. Allt är så vackert här, vackert på ett annorlunda sätt. Det är smutsigt, men alla färger och underbara människor gör Colombia till den vackraste platsen jag varit på. Men bakom detta vackra och trevliga gömmer sig tragik, trasiga människor och en otrolig fattigdom. Det är inget man måste se om man inte tittar noga. För de platser vi hittills varit på skyddas av en otroligt stor mängd poliser, de står i varenda gatuhörn. Dels som skydd, men också för att sopa undan spåren av den fattigdom och desperation som finns i varenda hörn, på varenda gata, på varje torg.
Detta blev tydligt imorse, det ligger en liten kille i ett hörn av torget vi sitter på, han kanske var 7 år. Han var så otroligt mager och utmärglad. Han sover. På gatan.
Jag tänker att jag borde göra något, borde, det där ordet som så många gånger finns i ens huvud. Det ligger en kyrka på torget, en nunna går förbi pojken utan att ens blinka. Det kommer två poliser gående, jag tänker att de borde göra något. Det gör de. De sparkar på pojken och ber han försvinna. Jag brister ut i gråt. Erik ger pojken pengar och han springer iväg.
Då inser jag, att vad som än händer i mitt liv. Kan ingenting bli värre eller mer tragiskt än den där lilla pojkens öde.
tisdag 4 januari 2011
Cartagena, äntligen här!
På promenad genom stan
En bil, på torget
Erik är törstig efter en lång promenad
Cartagena är väldigt färgglatt
Här bor vi
Somewhere in Bogota
Just nu ligger vi på ett hotellrum i Bogota, någonstans. Planet från Madrid var försenat med 2 timmar så vi missade vår anknytning. Vi fick dock en uppgradering till business class på planetoch tänkte att vi skulle sova oss igenom de 11 timmarna på väg till Bogota, men tur på tur händer ju sällan. Våra stolar åkte upp och ner som i en karusell så någon sömn blev det inte.
Efter många långa samtal hamnade vi inatt på ett hotell här i Bogota i väntan på att komma med ett plan mot Cartagena.
Och efter att nyligen pratat med receptionen och Avianca har vi nu fått plats på en flight kl 09.20.
Bogota by night såg förövrigt inte ut som det trevligaste stället i världen, slitet, skumma människor på drift längs vägkanterna och beväpnade män.
Men vilken känsla att vara här, herregud. Just nu är vi kanske lite trötta för att uppskatta stunden, men det är ju helt galet det här.
Vi har lärt oss 1 sak detta dygn, vi måste öva upp lite spanska. För engelska klarar man sig knappt på.
//Maria & Erik
Efter många långa samtal hamnade vi inatt på ett hotell här i Bogota i väntan på att komma med ett plan mot Cartagena.
Och efter att nyligen pratat med receptionen och Avianca har vi nu fått plats på en flight kl 09.20.
Bogota by night såg förövrigt inte ut som det trevligaste stället i världen, slitet, skumma människor på drift längs vägkanterna och beväpnade män.
Men vilken känsla att vara här, herregud. Just nu är vi kanske lite trötta för att uppskatta stunden, men det är ju helt galet det här.
Vi har lärt oss 1 sak detta dygn, vi måste öva upp lite spanska. För engelska klarar man sig knappt på.
//Maria & Erik
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)