Maria: juni 2011

För fyra dagar sen reste vi, i sällskap av Liv & Cicci, från Fillipinerna till den Malaysiska delen av Borneo. Detta har sedan resan planerades förra året varit en av de saker vi sett fram mest emot, främst för att vi här skulle få se orangutanger.

Första natten spenderades på ett ställe i Kota Kinabalu, som liknade ett komplex i någon rysk förort. Men vi fick en en god natts sömn och begav oss sedan med buss mot Sepilok, 7 timmar senare var vi framme, blev avsläppta i en rondell, någonstans mitt ute i ingenstans. Som tur var stod där en taxi, som på beställning. Vi talade om för taxichauffören vart vi skulle och han tryckte gasen i botten och vinglade fram (vi anade att han tagit sig en liten rackare ganska nyligen). Efter ca 10 min stannade han bilen nedanför en brant backe och pekade upp mot toppen av den, vi insisterade på att han skulle köra oss ändå fram men han bara skrattade, så det var bara att ta på sig alla väskorna och bege sig uppför backen med tunga steg. På vägen upp mötte vi en taxibil på väg ner, och insåg då att vår chaufför var inte vara berusad utan även feg, något som sällan går hand i hand, vilket i och för sig kanske var lika bra det.

Väl uppe på toppen möttes vi av ett jättemysigt ställe(bilder kommer)! Vi åt middag och begav oss sedan mot bädden. Dagen efter var det dags för den stora dagen, vi tog en shuffle till Sepilok Orangutan Rehabilitation Centre, ett ställe dit skadade eller föräldralösa orangutanger tas för att rehabiliteras och återanpassas till ett liv i djungeln. En del av dessa återkommer sedan till centret för att äta, helt på eget bevåg, då det som sagt inte är ett zoo vi pratar om utan vilda orangutanger som bor i djungeln. Oron över att vi inte skulle få se någon orangutang kom över oss då vi läste att det inte alls var säkert att man skulle få se en, av den enkla anledning att de lever fritt i djungeln. Men efter cirka 5 minuters promenad hände något helt otroligt, det prasslar till bland träden och utsvingandes kommer en orangutangmamma med sin otroligt söta lilla unge hängandes runt halsen! Hon gick bara några decimeter ifrån oss, hängde sig bland träden och följde oss nyfiket. Vi tog en massa kort och fascinerades över detta fantastiska djur, som i mångt och mycket kändes som en människa. Efter en stund bestämde vi oss för att bege oss bort mot matplatsen med förhoppningen om att se ännu fler orangutanger, även om det knappast skulle kunna slå det vi redan upplevt. Liv gick först förbi orangutangen, som då började bli lite upprörd, sedan var det min tur, och då fick mamman nog! Hon slängde sig i en lian(fortfarande med ungen hängandes runt halsen) och är bara några centimeter ifrån att lappa till mig, jag trodde att min sista stund var kommen, men med hjärtat i halsgropen kom jag därifrån överlevande!
Vi matningsplatsen fick vi även se Makater, busiga små rackare som snodde allt de kunde komma över, även några fler orangutanger som satt och mumsa banan och drack mjölk! Glada och lyckliga över denna fantastiska upplevelse började vi vandra tillbaka och då gick ännu en av Eriks önskningar i uppfyllelse, en ORM uppenbarade sig, och inte vilken som helst, en GIFTIG grön viper!!! Jag som är livrädd för ormar höll mig lugn och sansad och tog några snabba kort och gick sedan därifrån med raska steg!

Summa summarum, denna dagen ligger väldigt högt upp på listan över de bästa dagarna någonsin!

Nu har vi precis kommit till Sandakan, en stad vid kusten på Borneo, uppdatering härifrån kommer inom kort, så länge får ni hålla till godo med lite bilder från Sepilok :)